På Swebus på väg mot huvudstaden
I fredags bar det alltså av till Stockholm för den efterlängtade tjejhelgen! (Det var när jag kom hem från denna resa som min käre make och hans bror överraskade mig genom att ha målat om hemma!) Glad i hågen hoppade jag på bussen på stationen och så rullade vi iväg. Fullt med folk på bussen som vanligt. Varför tror jag alltid att jag ska få ett säte för mig själv? Jag ser framför mig hur jag sparkar av mig skorna, drar upp benen på sätet, kurar ihop mig och drar jackan över mig som en filt. Ömsom läser en tidning, en bok, löser korsord eller lyssnar på musik. Dricker lite Coca Cola Zero och knaprar på ett par godisbitar (eller egentligen på ganska många godisbitar!).
Men icke. Inte den här gången heller. Inte för att jag hade planerat att kura ihop och mig koppla av hela vägen till Stockholm eftersom jag faktiskt var tvungen att jobba lite också (fundera ut aktiviteter och strategier till nästa års aktivitetsplan bl a) men det hade varit skönt att göra det efter ett tag, när hjärnan hade jobbat och var värd lite vila, typ någonstans vid Norrköping eller Nyköping.
Men nu var det som sagt helt fullt på bussen så det blev mest tankar på jobbet varvat med lite slötittande i en tidning. Och det var vid Södertälje, precis när jag pratade med Henrik i telefon, som jag kände hur bussen saktade in... Och så busschaufförens röst i högtalarna som vänligt men bestämt meddelade att det hänt en olycka och att vi med säkerhet skulle bli försenade.
Ja ja, det var väl inte så mycket att bli irriterad över, och SÅ bråttom hade jag väl kanske egentligen inte, men det är bara det att sist Henrik och jag var i Stockholm, vilket faktiskt bara var tre veckor tidigare, var vi med om exakt samma sak, på exakt samma ställe. Då började bilköerna (på grund av olycka) i Södertälje och vi blev en och en halv time försenade. Det var inte roligt och det ville jag inte vara med om igen. Speciellt inte på en fullpackad buss när det är mörkt ute och dessutom börjat snöa och blåsa. Den här gången stod vi dock inte helt stilla som Henrik och jag tvingades göra, utan rullade i sakta mak mot huvudstaden. Med 40 minuters försening ankom jag så äntligen till Stockholms Central och kunde påbörja min vandring mot Guns fashionabla våning på Östermalm. Tjejhelgen kunde börja!
